Det var en gång…
Med Stockholms Squashklubb föddes svensk squash
Det dröjde 5 decennier efter dess introduktion på Harrow School i England innan squashsporten fann vägen till vårt land. Den som ”röjde väg”var den idrottsintresserade tidningskungen Erik Åkerlund. Inom många sportgrenar – hundsport, kappsegling, curling, motorrally och racertävlingar till sjöss – hade han visat sig vara en banbrytande pionjär och förnyare.
1932 FÄRDIGSTÄLLDES Erik Åkerlunds nybygge i diplomatstaden – numera residensbostad åt USA:s ambassadör – med landets första squashbana. Åkerlund hade fått kontakt med squashen under någon av sina många utrikesresor och upptäckt att spelet gav intensiv och allsidig motion. Själv utövade aldrig ”upptäckaren” sporten. Det överlät han på den uppväxande generationen.
Sen gick några år innan squashen – via Köpenhamn och Danmark – slog rot i huvudstaden. Lennart Jöhncke – en av SSK:s grundare – berättar hur han i slutet av 1935 kontaktades av den danske elittennisspelaren Helge Plougman. Plougman hade låtit bygga de första squashbanorna vid Vestersöhus och fått blodad tand. Nu behövde han råd och dåd när spelet skulle sätta igång på Sveavägen i Stockholm. Han fick goda råd av bröderna Jöhncke (fruktade ishockeyspelare) och av mångårige tennis-polaren ”Jotte” Söderström. Bröderna Jöhncke hade danska föräldraroch det låg således nära till hands att de blev konsulterade.
MED MÅNGSYSSLAREN och entusiasten Jotte som hallchef och intendent fick sporten vind i seglen på de 3 banorna vid Sveavägen 128. Det var 1936 som squashen debuterade i Sverige och hallmästerskap (liktydigt med SM) arrangerades både 1936 och 1937. De duktigaste spelarna var tjänstemän vid de brittiska, kanadensiska och amerikanska beskickningarna i Stockholm och sannolikt lade dessa beslag på de första titlarna.
Sannolikt hade Helge Plougman ekonomiska intressen i Sveavägshallarna och troligt är därför att Jotte Söderström ville starta eget. Tillfället kom när fastigheten vid Wittstocksgatan 17 skulle byggas. 1937 kunde Jotte vid ett magnifikt invigningskalas presentera ”JOTTES SQUASH-HALLAR” med vidhängande privatvåning och två klubbrum samt liten avsvalkningspool. Hela kändis-Stockholm var där, dagens Bindefeld skulle ha bleknat inför allt ståhej med blåsorkester och flaggspel.
NU FLYTTADES tyvärr allt intresse över från Sveavägen till Wittstocksgatan och det dröjde inte länge förrän Sveavägen blev dansstudio. Visserligen fick flygstaben på Gärdet och Sjökrigsskolan norr om staden varsin hall, men de enda offentliga banorna var de som Jotte drev.
Stegtävlingar, handicapturneringar och hallmästerskap arrangerades under Jottes tid och det tävlades om förnämliga silverpokaler. Notabiliteter som Sigvard Bernadotte, generalkonsul Axel Jöhncke, C A Wicander och racer-esset Henken Widengren stod som donatorer.
SM-TÄVLINGARNA under åren 1938-1946 – alltså fram till den höstdag då Stockholms Squash Klubb grundades – dominerades i allra högsta grad av de speltekniska och bollbegåvade bröderna Jöhncke. 5 SM-titlar och 10 finalplaceringar säger egentligen allt. Övriga finalplaceringar under denna 9-årsperiod fördelades mellan Tage Wisnell, HC North, Gösta Lundgren, Totte Åkerlund och Åke Fröander. På damsidan var det tunnare.
Vilket inte hindrar att det fanns några lysande undantag. Margaretha Kreüger dominerade länge och lade beslag på 3 SM-titlar innan danskan Sirthe Levin och irlandsfödda Nena Wahlborg tog över 1944 och 1945. 1946 gick luften ur damerna, och ”hellre ingen tävling alls än en ej fullt högklassig” resonerade tävlingsarrangören.
Man kan nog säga att Jotte Söderström med ålderns rätt ”tröttnade” på squashen. Någon riktig lönsamhet ville det inte bli när krigets verkningar gjorde sig gällande. Bollar och racketar blev en bristvara. Racketramarna kunde man hjälpligt laga och bollarna reparerades med en flytande gummilösning – knepigt var det. Under en kort period 1941-42 var läget kritiskt. Jotte hade lagt av och fastighetsägaren Sveriges Verkstadsförening hade fått en squashhall på halsen, som städerskan Margit Lindholm drev efter bästa förmåga. I den vevan avyttrade Verkstadsföreningen fastigheten och då kom undertecknad in i bilden. Hallen döptes om till ”Gärdets Squashhall” och själv hade jag kunskaper om spelet ända sen 1932, då jag ”lekte squash” med mina jämnåriga kamrater i ”diplomatvillan”på Nobelgatan.
Sen dröjde det inte länge förrän Axel Jonasson – allas ”Jonas” – kom in i bilden. Först som tränare och assistent till mig och ett par år senare – i början av 1947 – som hallägare. 1946 blev något av ett förnyelsens år för svensk squash. Redan i mitten på maj 1946 bilade squashens första landslag till Köpenhamn för den första i en lång rad landskamper. Sverige vann med 11-1. Kort efter var det match i Stockholm mot 6 utmanare från de engelska och amerikanska legationerna. Ny seger: 6-0!
DEN 18 OKTOBER 1946 samlades 11 eldsjälar: Lennart Jöhncke valdes till ordförande och Totte Åkerlund till skattmästare/sekreterare. Övriga närvarande vore Erik Fröander, Gunnar Dahlgren, Calle Grönhagen, Pelle Lindskoug, Pale Lindström, Gert Nyström, Gerard Tersmeden, George Westerlund och sist men inte minst Axel Jonasson. Protokoll upprättades, SSK var fött. Den minnesvärda kvällen föregicks av ”Pales Blixtsingel” (1-sets matcher) och avslutades med ”Tottes Rödvinsdubbel”.
NÄR MAN NU – 80 år fyllda – drar sig till minnes squashupplevelser under 30- och 40-talen kan bara konstateras att det var en glad och händelserik tid, då alla kände alla och det rådde en härlig kamratskap squashspelare emellan. Måtte den andan bestå!
Stockholm i april 1996
Totte Åkerlund
SSK & JONAS, RONALD, EVA, JAN WENNERSTRÖM, CHRISTIAN, ERIK OCH MAGNUS
VI BRUKAR SÄGA ATT SVENSK squash föddes på Wittstockgatan 17. Och det berodde till stor del på Jonas. Han och hans familj bodde i USA i början av 30-talet och Jonas försörjde sig som badvakt. På köpet lärde han sig att spela squash, i utbyte mot att han lärde en squashtränare (som enligt uppgift var brandman) att simma. Jonas blev biten och väl tillbaka i Sverige engagerade han sig i Gärdets Squashhall och det som 1946 blev Stockholms Squashklubb. Egentligen hette han Axel Jonason, men alla kallade honom för Jonas.
Jonas son, Ronald, han spelade klarinett.
– Jag var det i ett band och spelade bland annat på skoldanser. Så när farsan skickade mig till England i fyra månader 1953 spelade jag både squash och det blev mycket dixie. Fast han hade en rejäl baktanke eftersom han skickade mig till en gammal engelsk världsmästare i squash som hette Don Butcher…
Det berättade Ronald i en intervju i SSKbladet 2004, när han drog sig tillbaka som ägare av Gärdet Squashhall. När pappa Jonas fick magsår 1960, skickade han sonen Ronald att sköta hallen.
– Nu får du ta över, sa han, och jag hade verkligen ingen aning om vad jag gav mig in på, sa Ronald då.
1960 SPELADE Ronald squash på elitnivå, samtidigt som han nu drev hallen och spelade med kunderna. För redan då hade den förnämliga partnerservicen införts. Kunderna kunde ringa och få spela med någon, känd eller okänd, som var ungefär lika bra. En service som Gärdet squash än idag är helt ensamma om.
– Problemet med partnerservice är ju att man måste hålla vad man lovar. Ibland får man ju hoppa in själv om någon inte dyker upp. På 60-talet blev det lite hektiskt ibland…
Mellan 1959 och 1968 var Ronald Jonason i SM-final varje år. Han vann fem av dem. Och trots att det blev lite hektiskt då och då, hölls stämningen på topp. Just atmosfären och den trevliga stämningen på hallen var en viktig komponent för Jonas.
– DET ÄR VIKTIGT MED EN positiv, trevlig anda, tycker jag. Farsan hade en neutral stämpel här, han tillät inte att någon flöt ovanpå. Bara den som har hallen kan stävja dåliga vibrationer, enligt Ronald som hann med att vinna veteran-SM 1990 innan han slutade spela 2003.
En mycket viktig person, som delägde hallen under många år tillsammans med Ronald, var Jan Wennerström. De flesta säger att det var Jan som höll ordning på Ronald och var entreprenören som hjälpte till att göra hallen framgångsrik.
En annan som senare hjälpt till att förvalta partnerskapet mellan klubben och hallen, är Eva Ekstedt. Hon började spela squash när hon pluggade till lärare på Stockholms Universitet, mest för att hennes lägenhet på Västmannagatan inte hade dusch. Klubben hette Oden och huserade på Squashpalatset på Frejgatan vid Odenplan. Eva började jobba där och spelade alltmer squash.
– Squashpalatset hade rivningskontrakt, och när huset skulle rivas gick Oden över i Djurgården: Jag tror att jag är den enda i SSK som spelat squash för Djurgården, säger Eva som sen engagerade sig mycket i squashen. Hon jobbade åt squashförbundet regionalt och nationellt, satt i förbundets styrelse och hanterade årsberättelsen, tidningar, läger, tävlingar och kurser.
EVA OCH RONALD träffades på squashkonferens på Ålandsbåten 1976 och blev sen ett par, men det dröjde till 1993 innan Eva blev delägare och satte sig i glasburen för att pussla med partnerservicen, diskutera regler med förbundet och knåpa ihop spelscheman, tävlingar och se till att SSK:s alla lag var fulltaliga varje spelhelg.
Ronalds del i hallen såldes till Christian Drakenberg och Erik Jonasson 2004. 2012 flyttade Eva ut ur glasburen och Magnus Falck tog stafettpinnen. De tre musketörerna och hallägarna fortsätter på den inslagna vägen, med god stämning, partnerservice och stora squashhjärtan.
Stockholm augusti 2014
Nicklas Mattsson
För fler bilder från förr, se bildarkivet.
